Vi talar ofta, kanske för ofta, om hur film var bättre för. Egentligen skall jag kanske inte säga så mycket, då jag själv ofta sagt exakt så. Det går ibland inte att bortse från alla storslagna filmer som främst Disney står för. Likt en hungrig varg backar står de vid biosalongerna, och bara väntar på sina stackars offer vars pengar snart skall bli deras.

Men mitt i denna CGI-fest finner vi att kreativiteten inte helt är ”borta med vinden”, ty för varje superhjälte-film med en budget tillräckligt stor för att förse världens befolkning med mat, finns det mästerverk. Undangömda, mästerverk, som bara står och väntar på att bli upptäckta.

Nu är inte Whiplash direkt en bortglömd film, och man behöver sannerligen inte gräva djupt för att hitta den. ”Bästa manliga roll” gick till J.K. Simmons, för Guds skull!

Likväl får man känslan vid första tittning, att detta är en klassisk: filmskola-film, ty det var den från början. Innan skådespelarna hete J.K. Simmons och Miles Teller, existerade rullen endast i en miniversion.

Andrew Neiman är en high-school elev med drömmar om att bli en känd trummis. Och finner i början den kontakten han verkar behöva, via Terence Fletcher, musikläraren. Filmen utforskar deras relation, Fletchers inre besvikelse över att aldrig hittat ”the one” matchar perfekt med Andrews framgångstörts.

Frågan läggs flera gånger fram till karaktärerna, och tittaren, huruvida framgång är värt alla uppoffringar. Andrew slits både fysiskt, men mest psykiskt, i ett försök att mötta de omöjliga kraven Fletcher ställer. Berget han står inför, är så brant, så högt, så ouppnåeligt, att han tvingas riskera sitt liv för att nå toppen.

Whiplash är en karaktärsstudie ut i fingerspetsarna, och med sina dryga 100 minuter känns den aldrig för lång. Scenerna intensifieras mer och mer ju grövre relationen mellan studenten och läraren blir, och allt kulminerar i ett drama av absoluta högsta kvalité.