Medan bilen skuttar fram på Halmstadvägens allt mer opålitliga kullerstenar, en tidig juli morgon, finner jag mig återigen i samma återkommande tankar: nämligen den om hemmet som koncept.
Denna huvudsakliga fråga, stundtals obesvarlig som den verkar vara, spinner ofta iväg i olika ofta minst lika komplicerade sidospår som alla oundvikligen träder samma farliga lina. Vat är mitt hem? Då solljuset skiner igenom alléträden vars gamla grenar täcker föga mycket mer än det skimmer som faller rätt på dem, och den stackars bilen fortfarande kämpar emot kullerstenen, tycks jag inte finna ett svar på detta.

Denna väg har jag färdats på fler gånger än jag realistiskt sätt kan komma till minnes: från dagen jag först lärde mig gå, till då cykeln tog mina sköra ben över dess något trafikerade gator, tills dagen då jag idag sitter bakom ratten; genom rusk som direkt generade en känsla av missnöje inför att man ens gått upp, framför nyskottade snödrabbade vägunderlag under vintern – då trädens grenar stod för en ännu svagare syn – till solblekta dagar då sommaren aldrig tycktes ta slut. Just denna vägen ger mig alltid visioner av spöken från det förgågna, en tid som inte längre finns, människor som idag vandrar ett rike långt bortom vår förståelse. När bilen hoppar fram, hoppar minnet genom tankar jag måste haft under de olika tillfällen, hur föreställningen att jag en gång i tiden skulle köra en bil just där, aldrig uppenbarade sig.

Ändå är den gamle Halmstadvägen i Falkenberg endast en passage. Egentligen inget mer än en tråkig gammal väg där kullerstenen av någon oförklarlig anledning aldrig blivit utbytt till den asfalt som regerar över nittionio procent av stan. Träden slår svaga skuggor över de rastlösa själar antingen på väg till jobbet, eller med sinnena fortfarande hoptrasslade i semesterns fantasivärld och den hemska verklighet som når oss alla. Likväl var det här, just idag, som fångade mig likt Paul Newman i Cold hand Luke, och satte mig återigen vid samma bord som denna potentiellt farliga fråga: vart är hemma?

På andra sidan vägen ligger en skog. Med sina höga, ståtliga träd som täckt många barns huvud när de som små tar sina första steg i en skogsmiljö, står den lika inbjudande som den alltid gjort. En scen för minnen, en oas för spöken att vandra igenom, ty jag ser mig själv som liten cykla igenom den välkommande cykelvägen. Dess något slingrande, ormliknande öppning bjuder in samtliga som vill, att stiga in i dess varma stuga där inget ont överhuvudtaget kan hända. När mina nu vuxna ögon faller på den, ber halva kroppen om att få återuppleva en vandring igenom den tunnelliknande triumfbåge gjord på träd. Likväl säger något annat, potentiellt en röst från det förgångna, ifrån med en iskall hand på min axel: ty innerst inne vet jag vart den passagen leder.

Den leder bort till där jag växte upp, på andra sidan Ätran och över en bro vars stabilitet under många års prövningar äntligen börjar ge vika, ligger med dess tämligen ickesignifikanta villaområde och rent av sterila skola och tennisplaner, området Fajans.
Åkandes genom stan, bort från Halmstadvägen och dess spöken, genom skogen jag fortfarande tror är hemsökt av troll, över bron jag länge trodde skulle orka stå pall för alltid, börjar området visualisera sig. Många gånger har jag skrivit om just Fajans på just denna blogg, och av den anledningen kommer inte så mycket vikt läggas just här, ty frågan handlar egentligen inte om det. Men dess signifikans för mig i frågan om hemmet, är noterbar, för de åren som spenderades öster om E:6:an, söder om centrum, norr om landsbygden, var de enda åren jag kunde kalla något ett hem.

Åtta långa år har gått sedan flytten söderut, mot landet, mot de öppna fälten och de större-än-verkligen-själv-solnedgångar som täcker horisonten med ett sådant glimmer att man börjar tro på högre makter. Allt i allt, har flytten resulterat i en närkontakt med naturen, med fåglarna och dess låtar inte ens Bob Dylan hade kunnat skriva ihop, till lugnet som landsbygden medför. Varje morgon under flera år vaknade jag till den distinkta lukten av gödsel och kornas tjut från andra sidan kyrkan, hördes perfekt om vinden låg på rätt, från mitt sovrumsfönster i föräldrarnas hyreshus. Jag lärde mig älska när traktorerna vrålade fram på vägarna, fullt i arbete, alltid på väg någonstans. Det var som om huset och byn var en läktare, för allt som hände i världen utanför, parkettplatser för den största orkestern i mitt dåvarande liv.
Likväl fanns det alltid en känsla av att fly. Att springa bort från den egentliga världen, som fortfarande snurrade på i vanlig takt – eller ännu snabbare för någon som acklimatiserade sig orealistiskt fort till livet på landet – utanför min lilla by. I stan hände det, men i stan kunde man inte längre bo, ty nu måste en ny vardag kunna byggas upp utan en massa spöken och demoner som vardagligen hemsöker till och med ens fridfullaste drömmar. Men i efterhand, kan jag inse att allt springande, att undvikande från verkligheten, skapade en realitet utan ett riktigt hem. Ty oavsett hur hemtrevligt det gamla hundraåriga huset till slut – efter slit som gav ordspråket ”Rom byggdes inte på en dag” en helt ny betydelse för mig – fann jag själv aldrig ett riktigt hem mellan dess fyra värma väggar. Något inombords kändes alltid konstigt, något kändes alltid orätt.

Sittandes nedanför Grand Hotell, samma julidag, blir jag nästan bländad inför hur oerhört lite som förändrats i Falkenberg: hur alla husen fortfarande stoltserar med sin småstadsstyrsel, hur Larry McMurtry definitivt hade kunnat skriva en ”All my friends are going to be strangers”, alternativt en ”Last picture show”, bok om livet i en sådan här håla. Folk går i sin vanliga takt, kommenterar något om att Ätrans vatten inte varit såhär långt, efter såhär mycket regn, såhär långt in på året, sedan Stefan och Krister skrev sin första pjäs. Medan Tullbron står lika ståtligt som alltid, hängandes mellan de olika delarna av samma lilla stad. Jag sitter där i mina tankar om vad ett hem egentligen är, och i stunden har ännu ett minne formats framför mig, om den plats jag nu sitter på. En liten kille med stora vilseledande drömmar och förhoppningar om ett enklare liv, tar sin gamle trasiga cykel från 1972 och tar den för tiden långa trippen igenom staden han älskar att hata, men också älskar att vara nostalgisk över. Redan som fjortonåring såg denna kille sig själv som ännu mindre, åkandes på sin pappas axlar igenom gatorna likt någon mänsklig form av expresstaxi. Han ser den stad han alltid kommer minnas som den stad han i den stunden såg. Även idag är det svårt för mig, med vuxna ögon, att se något annat än samma hus och samma gator och samma folk sittandes på samma cyklar, som mina naiva tonårsögon den dagen såg. Jag minns hur denne kille, på sin trasiga cykel troligen iklädd en svart hoddie och håliga jeans eftersom de var: ”såååååå tuffa”, lovade, från toppen av Tullbron tittandes ut över resten av centrum bort mot skogen som täckte Fajans, att aldrig glömma de bra minnena staden penetrerat min skalle med.
Nu sitter jag där, vid Ätran tittandes ned mot samma låga vatten som de äldre gentlemännen kommenterade tidigare, och inser att frågan kring vad hemma egentligen är, kanske är ännu mer komplicerad än jag initialt trott: ty, vad hände med en, just i denna stund, om svaret måhända är så invecklat, att jag kommer på det först nu? Vad sker med alla de timmarna jag grubblat över varför byhålan på landet aldrig känts som hemma, varför byn där mitt gymnasium låg, aldrig riktigt kändes bra, eller varför jag endast kunde bo ett halvår i den betydligt större staden Halmstad, egentligen låg precis framför näsan på mig? Med ryggen mot Ätran, ögonen mot Grand, fötterna på samma stensättning som nu börjar bli varm ju mer solen steker, står jag öga mot öga med mitt yngre jag. Han med vanföreställningar om att kunna hitta ett riktigt liv bortom dessa gator, ett fyllt av frid och lugn, där hans andningar inte längre påfrestades av återkommande ångestattacker som följd på de rådande omständigheterna i hans område: han vars gröna ögon skriker efter att få fly bort, bort, långt härifrån. Han står nu, med sin cykel vid sin sida, och tittar med en blick fylld av ett barns ovetskap gentemot världen, med en hint av tonårens övertygande nonchalans, och tittar mot mig. Han frågar om jag hittat rätt i livet, om jag gick ut skolan med åtminstone någorlunda godkända betyg, om jag kysst någon fin tjej ännu, om jag jobbar som expertkommentator jämte Erik Niva, eller i alla fall blivit fotbollsproffs i Barcelona. Men mest av allt, när vi går jämte varandra bort från centrum, bort genom laxpromenaden längts Ätran, försöker han ställa en fråga, försöker med all sin kraft att få ut rätt ord, men genom stamningar och en skör ovilja att verka alldeles svag framför världen, kommer inget ut. Vi fortsätter, tills vi står framför mitt gamla hus. Där den yngre killen tar några fåtal steg fram mot den lilla backen som går upp mot staketet runt den lilla trädgården. Han vänder sig plötsligt tillbaka, och tittar på mig där jag stå, fast i mina egna spår, cementerad i min egen ålderdom. Och innan åren skiljer oss åt, innan vinden blåser bort oss från varandra som den så ofta gör, ställer han den där frågan han så länge ville ställa.

”Har du hittat ett hem?”. Ytterdörren för honom öppnas, och där står min mamma och innanför hör jag ljudet av en fotbollsmatch på tv:n medan de tre katterna och hunden möter honom glatt i dörren som en välkommskommite utan dess like. Nedanför mig hör jag hur min bästa kompis går emot dörren, hållandes en fotboll, det där sorliga men ändå barnsliga optimistiska anletet. Killen står kvar, hans stora ögon riktade mot mig, hoppfull, men inte säker, på att jag kan ge ett definitivt svar.
”Jag hittade precis ett”. Svarar jag, och med ett tunt leende från killen, då han nöjt ovetande vänder sig om, försvinner scenen som från en dröm. Ytterdörren slängs igen, det guldiga skenet nostalgin ofta går inklätt i, glimmar bort från husets väggar. Ljudet från tv:n och pappas entusiastiska kommentarer dör sakta ut, min mammas ansikte tonas bort, och framförallt försvinner kompisen med en dov ton från en fågelsång hörbar långt bort i fjärran. Killen försvinner in i sitt hem, medan jag står ensam kvar, ensam i detta liv, hemlös där jag står, men rik och fylld av kärlek i hjärtat, sittandes i det mest underbara palats en hemlös vandrare någonsin kan önska sig.