Solen försöker lysa igenom de tjocka molnen ovanför mitt huvud, då jag står på exakt samma plats där jag stått så många gånger förut. Vid världens ende, och dess centrum.

Redan innan denna blogg startades fanns viljan att beskriva vad mina hemtrakter, mitt kvarter, betydde, och fortsätter att betyda för mig. Då söndagen inte erbjöd speciellt mycket mer än läsning, och en fin vän erbjöd sitt sällskap, bestämde jag att detta skulle vara dagen då jag promenerar genom gatorna igen. En lagom lång bilresa senare, där radion spelar upp en klassiker av Bob Dylan, funderar jag på hur det kommer att kännas att återvända dit igen. Att se allt, att gå där jag sprang, att titta där jag stängde ögonen, att lyssna där jag varit döv. Skall dansen genom den tysta staden, eller det tysta kvarteret, generera någon ny fundering – eller skall jag bli dömd till att alltid tänka i samma banor oavsett ålder?

Då jag står med blicken mot huset jag växte upp i, återvändsgatan vars graffitti klottrade röda bom talar om att man kommit för långt, inser jag hur länge det var sedan man kallade detta ”hemma”. Medan blicken inte såg några levande varelser, fångade minnet upp rösterna från spökena vars själar fortfarande hemsöker byggnaderna.

I bakgrunden hörs inga motorljud, trots att varenda hus i kvarteret har minst en bil ståendes utanför. Cykelbanorna dominerar området, något man märker redan från början, då vägen in till Fajans, är samma man tvingas ta ut från Fajans. En väg in, en väg ut, med bil – med cykel, som alla äger åtminstone två av, existerar fler vägar in och ut än kan räknas på rak hand. Antingen via de tre broarna; den påhittigt benämnda Fajansbron, den multifunktionella laxbron, vars huvudsakliga syfte är att sätta skräck i alla områdets barn eftersom den saknar räcke på ena sidan. Och slutligen den moderna kraftverksbron, som landets kung en gång i tiden var och invigde.

Skulle man lida av bro-skräck, finns alltid de långa cykelbanorna in mot stan, som går sida vid sida av floden Ätran. Dess ormliknande framfart genom Falkenberg kan inte missas. Med varierade strömmar ger fart åt vattnet förbi centrum, innan det mynnar ut i ingenting ut mot hamnen. Innan den nåt så långt, drar den långsamt igenom det oföränderliga Fajans, i den oföränderliga staden Falkenberg.

Inget verkar ändrats, då vi promenerar genom de långa gatorna av oändliga barndomsminnen. Medan samtalet för oss längre och längre ifrån det vi går och står på, forcerar huvudet fram bilder – så klara att de lika gärna kunde skett framför mina egna ögon. Där borta spelade vi tennis, tänkte jag, och iakttog hur sorlig tennisplanen numera var. Längre bort klättrade vi i träd, drömde jag mig tillbaka till en sommar – som om man tittade på det höstliknande vintervädret, lika gärna kunde varit 150 år sedan. Långt borta, där ögat knappt når, tamifan, spelade vi inte fotboll över vägen borta vid krönet? Brukade inte bilisterna stanna sina bilar och tokskrika ut oss varje gång bollen nästan nuddade deras investeringar?

Jag minns solnedgångarna, då sommarlovet precis hade börjat. Sittandes på en trädgren, i hopp om att se åtminstone lite av solens vackra strålar innan hustaken i all sin prakt täckte dem. Då undrade jag om inte folket på landet såg solnedgångarna ännu bättre, ute där inga svarta tak kunde täcka dem. Om inte de där ute i det fria, levde ett mycket bättre liv – utan stress och press, bara kunna leva som riktiga barn ska.

I flera år, egentligen sedan flytten bort från stan och mot landsbygden, har drömmar förföljt mig. Bilder, visioner, illusioner av stunder som kanske egentligen inte alls skett, har trakasserat mig i mer än sju år. Därför finner jag mig allt för ofta utanför samma byggnader, traskandes på samma gator, tittandes efter folk som inte längre finns. Ty är inte sju år en oändlighet?

Vi går över kraftverksbron, fortfarande lika imponerande nu som när den byggdes, och den svala vinden rullar i mitt hår. ”Detta stället tar kål på en”. Tänkte jag som liten, cyklandes över den bron, under dagar då pulsen alltid var hög och andningen svår. I så många år hade Fajans oändlighet fascinerat mig, men i tidiga tonåren ville jag inget mer än bort därifrån. Kompisarna flyttade, skaffade sig ett liv i hopp om att slippa sitt förra. Satte ned foten, samlade mod, packade sina resväskor för att vandra genom en hel stad av ångest.
Skreks det inte på gatan hemma, skreks det på skolan. Ena killen startade ett slagsmål som resten av kvarteret naturligtvis måste delta i. En storslagen match sker borta på grusplanen, nu måste vi ändå se hur många skrapsår alla får idag! Alltid var det något, och mot slutet av Fajans-tiden började jag verkligen avsky lukten av cigaretter och alkohol, skrik och tårar.

Medan vi talade om framtiden, stannade mitt huvud kvar i dåtiden, likt det alltid gjorde härvid.

Oavsett hur illa de sista åren var, och hur mycket jag ville göra som kompisarna och dra därifrån, begravdes en del av mig precis här. Inte i Falkenberg, ty även om jag gillar staden väldigt mycket, existerade hjärtat, själen, på Fajans. Visst målas några hus om: det som en gång var rosa är numera vit, och visst har kommunen huggit ned flertalet träd genom åren, men Fajans förblir sig likt. Inte direkt i utseende, utan i själ, i identitet, i hjärta.
Ty ju mer vi vandrade, ju mer förstod jag att ljuden jag hörde, alltid varit där. Inte längre kände jag en kall spöklik hand över axeln för varje steg som togs. Inte längre såg jag folk som inte stått där på flera år, ty nu förstod jag varför Fajans var så speciellt för just mig.

Ett område lever, och det gör det oavsett år, folk.

När tanken, idén, att återigen återvända till Fajans först kläcktes, gjorde den också så med en förhoppning om att äntligen förstå det jag funnit så svårfunnet som liten. Det länge trott förstört, det ett barn helt enkelt inte greppar. Ty borta vid återvändsgatan såg jag både glada minnen, och sorliga. Bilder från de finaste stunderna med mina barndomsvänner, och de konflikterna som skulle förstöra vår vänskap för alltid. Borta var drömmarna, för med blicken mot det som finns, försvann det som funnits – för att endast finnas i mitt hjärta.

På ena väggen i hallen, i det som numera är min egen lägenhet, hänger en massa bilder från både då, och nutid. I mitten hänger det enda fotot jag fortfarande har kvar på mig och minna kompisar, då vi sitter på en stor snökulle. Vi är kanske sju år gamla. Den bilden, är det enda jag har kvar från en tid som hemsökt mig under så många oförstående, orätta, ovisa år. Enda beviset på att jag haft en barndom överhuvudtaget, händer där i mitten, omringad av solnedgångar och en bild på mig och pappa ute i skogen.

Resten, bär jag med mig. Ty om frågan originellt handlade om huruvida man egentligen kan komma hem, och vad hem egentligen är, så fann jag svaret idag. Man har alltid hemmet i hjärtat. Långt där inne, så långt man bara överhuvudtaget kan nå. Och det är inte alltid man tänker att man är just hemma, inte alltid man tittar tillbaka i sidospegeln och ser det fina man var alldeles för barnslig för att se som liten. Men när man gör det, och antingen drömmarna, eller minnet väljer att spela upp en scen man trodde sig glömt sedan länge – det är då man förstår vad ”hem” egentligen betyder.