Ögonen vandrar ned för gatan i den lilla byn där jag bor. Ur mitt köksfönster ser jag tomma gator, tomma tomtar liggandes runt ännu tommare hus. Men något annat skiner mig rätt i ögonen, något viktigare, något mer slående, står framför oss alla. Våren har bannlyst vintern, återigen har ljusets segrat över mörkret, likt en annan Tolkien bok alternativt en George Lucas film.
Just idag, då jag står helt upp och ned med ögonen ned mot de inbjudande gräsmattor vars strån nu faktiskt börjar hinta om grönska, tänker jag på en väldigt specifik sommar. Nämligen den då jag själv var tolv år.

Kanske låter det konstigt, att våren påminner mig om sommaren – speciellt om en sommar för tio år sedan. Likväl var det så det blev, och på något konstigt sätt transporterades jag tillbaka till just då, då allt kändes så evigt.
Att vara tolv i mitt område var något alldeles speciellt. Jag och vännerna som vuxit upp tillsammans på samma gator, hade full koll på världen. Det var rätt simpelt, egentligen: gå inte utanför tanten och gubbens hus på andra sidan vägen, det är hemsökt! PÅ NATTEN STÅR DET DEMONER I DERAS FÖNSTER. Som tolvåring spelade det mindre roll att det i själva verket var en väldigt konstigt utformad lampa som stod där, ty från vårt takfönster såg vi ett spöke.
Det fanns en väg ut, en väg in till området. Såvida man inte ägde en cykel, vilket alla tolvåringar med i alla fall en gnutta självrespekt naturligtvis ägde. Sol som rusk levde vi praktiskt taget på cyklarna. Själv ägde jag en mountainbike som var gjord för tricks, tricks jag aldrig själv vågade ge mig på. Men vi hade faktiskt en bana, bara en gata och lite grönska bort, låg den finaste platsen jag kände till.

Nere vid en sjö där vattnet glittrade, omringad av gröna träd, låg den väldigt simpla, jordbana vi spenderade alla våra vakna timmar runt. Med dess enkla början, på toppen av Mount Everest, drog den ned genom domedagsbackar, högre än de bergsgetter hoppar upp på. Bort igenom buskar och träd höga som skyskrapor, låg detta paradis som öppet för oss barn, och det hade det gjort i flera år. Bara någon meter bort, mellan den höga backen som lede till våra hus, och sjön, hade vi ett hemligt tillhåll inne i skogen, där vi byggt (eller försökt) bygga en koja som skulle skydda oss från väder av alla slag. Alla somrar kändes eviga.
Likväl var det något speciellt med just denna sommar. Jag och en kompis som varit kompisar i ett ex antal år, enda sedan han flyttade till området några år tidigare, lekte som vanligt vid banan. Men denna gång kom det nedspringades en ny kille, som jag inte kände igen. Hans mamma hade nyligen blivit ihop med en granne till oss, och min kompis spelade fotboll ihop med honom.
Den sommaren, de ändlösa dagarna lekte vi från gryning till solen sakta gick ned, då dess röda färg speglades i husens klara fönster. Den sommaren, från sjön, till den nyöppnade skateparken på andra sidan Ätran, till alla hörnen i den lilla, lilla stad vi växte upp i, levde vi praktiskt taget ihop.
Jag minns speciellt en kväll. Solen hade nästan gått ned, och klockan måste varit upp mot nio. Vi tre, plus säkerligen en tre andra, och min kompis kusin, stod borta vid tennisplanen vid den lokala skolan. Där och då tänkte jag inte så mycket på just den dagen, men idag ser jag tillbaka på det som ett ögonblick i mitt liv, ett sällsynt ögonblick, då allt verkligen stod rätt till. Överallt syntes glada folk, lyckliga över att leva, med lätta själar, gå och promenera runt de öppna gatorna på Fajans. Jag och kompisarna spelade något spel jag nyligen köpt, medan vi tittade på när klasskamraterna spelade något version av tennis utan raket (de och vi brukade spela med fötterna, ty var man från Fajans räknades bara en sport: fotboll). Min kompis pappa, en hederlig, fantastisk man vars like jag aldrig skådat, kom förbi cyklandes på sin ”Harley Davidson inspirerande” cykel. Vi trodde väl att han skulle beordra oss hem, klockan var trots allt sent. Men i stället bara frågade han oss om vi hade roligt, om vi fick plats på tennisplanen, om vi levde livet.

Bara några veckor senare kom det ut att killen vars korta vänskap jag ändå värderade högt, hade flyttat med omedelbar verkan. Jag minns inte huruvida min kompis, eller någon annan med vetskap förmedlade informationen, men jag minns tydligt orden: ”hans mamma och styvpappa drack sig fulla, sedan slog de honom”.

Nostalgi är en jävla sjukdom. Så mycket stod klart för mig, då jag för någon vecka sedan stod vid den den där tennisplanen. I mitt minne var den upplyst av alla glada människor, de som trodde på en evighet av grönska och guld, de som inte längre bodde där. Nätet hade återigen plockats ned för vintern. Runt hela planen hade någon grävt som en fallgrav, en halvmeters stup för att försöka tackla översvämningar, eller hindra folk från att använda planen. När jag stängde ögonen, framför planen, mindes jag fortfarande den där dagen, som klädd i glitter, så oerhört tydligt, att något annat inte framgick för mig. Inte ens när jag öppnade ögonen, kunde jag tro att detta var samma ställe som sommaren för snart tio år sedan.

Med darrade steg och tunga andetag, tog jag mig från planen vid områdets västra del, bort till den kristallklara sjön och banan som skänkt oss så mycket glädje som barn. Mina ögon, kanske skadade av vuxenvärldens misär, vars kraft mördar barns sinne för rätt och fel, träffade en helt annan verklighet än den jag ser i minnet. Ty sjön, var ingen sjö alls, utan snarare en lerhåla. I vinterns dystra moln, liknande det sjön man passerar på väg mot helvetet. Utan liv, utan blad på träden, utan något. Banan fanns inte längre. Utan springandes, cyklandes barn, vann slutligen gräset över jorden, så nu syntes ingenting förutom reliker för de som vet vad som en gång fanns. Tillhållet, vår koja, låg i större ruiner än efter en bombning. Ingenting fanns där för mig längre, och ingenting hade någonsin funnits där, för de som aldrig var med för tio år sedan.

Uppe ovanför sjön, möts jag av huset där jag och min kompis bodde. De tegelradhusen som blev våra borgar, våra hem, våra liv. De nya ägarna kollar inte ens på mig, ty nere på gatan liknar jag mer ett spöke från det förgångna, någon som inte längre finns.
På andra sidan vägen, i tanten och gubbens hus, finns inte längre någon lampa i fönstret som vi var så säkra på egentligen var ett spöke. Huset där min sommarkompis bodde under en kort tid, var nymålat och hade även det, nya ägare.
I detta vakuum ser jag inte längre det fina, det oändliga, som jag drömt om i så många år. Stunderna med mina kompisar, kompisar jag aldrig mer skulle se efter tretton års ålder. I stället hör jag skriken från alkoholiserade föräldrar, som knackar på vår dörr eftersom vi gömt en annan kompis, eftersom vi är rädda att de ska slå honom. Jag hör hur han svär, hur han bankar, hur min kompis, tolv år gammal, gråter tårar större än syndafloden.
Långt där borta, hör jag orden jag själv sade i en dröm, en dröm som hemsökt mig under flera långa år. Drömmen startar alltid på samma sätt. Kompisen och jag cyklar, som vi alltid gjorde, genom Fajans gator, över den höga bron där det en gång i tiden körde tåg. Bort igenom skogen vars gröna träd stegrade flera hundra meter ovanför våra ungdomliga skallar fyllda av hopp om evighet. Bort till skateparken där alla stans ungdomar och barn samlades, dag som kväll. Där pratar vi om fotboll, om Ronaldo eller Messi, om Pep eller Mourinho, Zlatan och alla hans mål. I stunden vill jag bara stanna kvar, skratta, skämta, leva där och då, i stunden. Men slutet uppenbarar sig för mig varje gång, och likt en ridå avslutar en teaterpjäs, avslutar mina ord drömmen varje gång: ”men varför skrattar vi? Vi skrattade aldrig”

I stunden, när man antigen vaknar från en sådan dröm, eller står vid ens barndoms ruiner, och endast minns de sämsta delarna. Händelserna, ögonblicken som likt en annan ”Boyhood” film stannar kvar i ens undermedvetna livet ut. Att bara tänka att allt är skit, att allt för evigt var bestämt att ligga i samma ruiner man ser idag.
Men stänger man ögonen. Stänger man öronen. Om man låter nostalgin, med sin starka kraft, föra tillbaka en på minnets bergochdalbana, kan man återigen vara sida vid sida vid sin bästa kompis, för tio år sedan då allt verkligen var färgat i guld. Då evigheten kändes evig.

En av mina favoritfilmer i modern tid är Close, från 2022. I denna fantastiska film, som man absolut borde se speciellt nu, och prata om speciellt nu, eftersom den fantastiska Emilie Daquenne tragiskt nog gick bort i cancer för endast någon dag sedan, får vi följa två trettonåriga pojkar en sommar. Remi och Leo har alltid varit bästa vänner, oavsett väder och vind, oavsett vad. En sommar ändras allt. Då högstadiet börjar, då pojkarna växer ifrån varandra väldigt snabbt på väldigt kort tid. På bara någon dag går Leo och Remi från att vara närmre än bröder, till att vara totalt främmande.
Detta pågår tills tragedi skiljer dem åt för alltid, då Remi begår självmord. Sista scenen i denna oerhört gripande film är mycket likt den första: Leo springer igenom ett fält i början av filmen, med Rami vid sin sida. Nu, några nittio minuter senare, springer Leo genom samma fält, men stannar upp, och tittar bort mot där han precis kom ifrån. Kameran svänger runt det ledsna, ensamma ansiktet, det som tillhör barnet som förlorat sin bästa vän i hela världen.

Jag tänker ofta tillbaka på just den scenen. För i Leos ögon ser jag mig själv. Sorgen över att aldrig se sina barndomskompisar igen, aldrig få skratta, aldrig få prata fotboll, aldrig få känna frihetens vindar i ansiktet på samma sätt igen. Jag känner igen mig i Leo, inte för någon av mina vänner dött, men vad är egentligen skillnaden på en död vän, och en vän man aldrig mer kommer se? Vad är skillnaden på ett blommsterfält i Frankrike, och övergivna tennisplaner på Fajans?

Skillnaden, är att allt det fina fortfarande finns kvar inom mig. Det fula, skriken, hatet, slagen mot oskyldiga tolvåringarna vars enda önskan var att passa in i sitt eget hem, försvinner likt tiden om man stänger ögonen. Om jag sitter vid mitt köksbord, en vårdag då solen skiner, kan jag fortfarande se den där scenen vid tennisplanen. Fortfarande höra kompisens kusins övertygelse om att han är bäst i världen på Nintendo spelet jag hade med. Fortfarande höra ljudet då tennisbollarna mötte klasskamraternas fötter, för att sedan återigen träffa den hårda marken. Fortfarande se solens sista strålar reflekteras i husens fönster. Fortfarande höra kompisens pappas uppmaning:

”Va barn!”