Vårens kommande och gående fick mig att tänka på världens snabbt förändrande skepnad, tiden som flyger iväg, och kanske mest av allt den där bitande känslan av att sommaren är över oss. Men allra mest påmind om allt detta blev jag, ståendes vid ett fält på en landsväg jag så ofta vandrat under åren. På den smala traktorvägen där fordonen som formade hela landskapet runt mig skiner i sin frånvaro, där folket vars morgnar börjar tidigare än för resten av befolkningen, och vars nätter aldrig riktigt blir som de tänkt sig, inte heller syns till. Där, ståendes i solljuset med vinden lätt tryckandes vid öronen, stänger jag öronen och bara stänger av verkligheten.

Att få existera i ett sådant lineärt tillstånd är i dagens högstressande samhälle tämligen ovanligt. Ofta förväntas vi skynda oss från ett mål till ett annat; hundratusentals uppgifter på jobben täcker våra sinnen och förser oss i en maskinliknande sits där vi mer liknar de AI-robotarna Elon Musk konstant snackar om. Väl hemma från jobbet tillåter vi inte oss själva en enda sekund paus, rast, utan så fort vi slungas från en uppgift, den att ta sig hem från jobbet eller skolan, ska vi genast helst vara klara med hundrafemtio grejer till innan solen trött försvinner i horisonten. Inte en enda gång under vår stressiga dag förväntas vi kunna stänga ögonen, och bara lyssna. Bara existera, bara finnas medan världen runt oss snurrar likt den alltid gjort.

Innan jag blev ståendes på den där traktorvägen snurrade mitt huvud rätt bra; jobbet som jag trots helgen aldrig riktigt kan släppa, problematik utanför det som aldrig verkar försvinna, och kanske mest av allt, bubblade huvudet av manusidéer. Min bok, ”En regnig dans genom en tyst stad”, släpptes för en tre veckor sedan, och det representerade något av en lättnad, en vikt som släpptes från mina axlar. De som vill kan nu köpa den på närmsta online bokhandel, och jag behöver i praktiken inte bry mig speciellt mycket om den längre – vilket jag visserligen inte gjort på ett tag, i och med att den varit klar under ett helt år nu. Vandrandes på landsvägen där horisonten denna värma sommardag låg lång och bred framför mina närsynta ögon, funderade jag på varför jag inte kunnat vila under denna tid. Bara kunnat glädja mig att åt jag faktiskt släppt en bok, att den nu ligger ute, bara den grejen borde vara en riktig personlig guldstjärna. Likväl har jag sedan dess redan skrivit en till bok, och huvudet snurrar konstant med nya ideer.

Varför är det så svårt att finna sig i glädje och vara nöjd? Hur kommer det sig att alla andra blivit mycket gladare åt att jag släpper en bok, än jag själv troligtvis någonsin kommer bli? Borde inte ”författaren” (har fortfarande svårt att på allvar använda det ordet) vara nöjdast med boksläppet? Inte ens när jag höll boken i handen för första gången kändes det specifikt bra. Bara egentligen normalt, som när man ser sin lön komma in på kontot i slutet av månaden – en go känsla i någon sekund, innan det eviga mörkret man förser sig själv i tar över. Varför? Många kämpar hela sina liv, skriver manus på manus på manus och skickar in konstant, utan något att visa upp. Här går jag, på någon landsväg vars asfaltunderlag snarligen bytts ut av jord då någon sketen traktorväg tar fart, in på en väg jag ofta gick som liten, då drömmarna fortfarande kändes så långt borta. Här går jag, då fåglarnas kvitter fyller mina ögon och ögonen börjar se de höga träden två fotbollsplaner bort. Här går jag, som en lyckad författare, någon som faktiskt lyckats, och känner mig mer misslyckad än någon annan levande varelse.

För ett tag sedan läste jag ”All my friends are going to be strangers”, av den briljanta Larry McMurtry, kanske mest känd för ”Lonesome dove” – serien. Den handlar om en författare som precis släppt sin första bok, och börjar på sin andra nästan direkt efteråt. Under hela boken brottas han med skamkänslor, tvångstankar, och en raserande självbild – allt efter att han uppnått sin dröm som varit att släppa en bok. Bakom ratten på sin gamle bil, reser han igenom USA flera gånger om på ett ”On the road”-liknande sätt, i en självsökande syfte. På många sätt påminner den mentala kamp huvudkaraktären går igenom mycket om min egna kamp, den som aldrig tyckts ta slut. Medan mina nu vuxna fötter går över mina gamla barnstigar, och på sätt suddar ut de sista drömmarna jag haft inom mig, känns allt meningslöst. Boken är ändå inte så bra, och liknande tankar bombarderar mitt huvud. Borde aldrig släppt den, vem fan tror jag att jag är? Borde hållit mig i skuggorna, bortom ljuset, i en mörk vrå där jag spenderat stora delar av mina år.

Sen stannar jag plötsligt upp. Mitt ute på landsvägen, med fält runtomkring mig och de stora, höga björkar och ekar framför mina ögon. Där stannar jag upp, och som i trans bara stängs ögonen. Huvudets konstanta, livsfarliga berg-och-dalbana skickar iväg en tom vagn, den sista den skickar innan nöjesfältet på ett ”Something whicked this way comes”-liknande sätt stänger sina portar för dagen. Tankarna som åker med vagnen skulle aldrig återvända till hållplatsen, de tog sista tåget norrut, medan jag själv stannade kvar i samma gamla stad där jag vuxit upp. Framför mig ser jag en bild på en pojke, kanske tretton år gammal, ståendes framför ett fält, lite likt det jag nu stod i. Man ser på hans trötta ögon hur mycket han redan gått igenom, ståendes där vid höstens kant, efter en sommar som för alltid förändrats hans liv. Något saknas, visst finns det väldigt mycket kvar av hans liv, men något så oerhört viktigt saknas. Han står där, själv, slagen, besegrad, med ett helt liv kvar att leva men utan den tillräckliga livsglädjen eller kraften att göra det. Han tvekar, han suckar, han flämtar, en okontrollerad andning håller honom ståendes. Och är det inte en gitarr han håller i handen?

”Enligt Aiden McCoy fanns det inget finare i världen, än den utsikt han stod inför”.