Jag sitter i fåtöljen mina föräldrar skänkt mig, vars armstöd sedan länge slitits efter flera års nästan vardagligt bruk. Då Bruce Spingsteens ”One minute you´re here” spelas upp i mina öron, tittar jag runt i rummet, då tankarna flyter bort till dem vännerna som en gång i tiden fanns. Mina ögon skannar rummet efter svar. efter tecken på ett liv innan detta, en plats, ett rum, en eller flera påminnelser om den barndom som flugit sin väg.

På hyllan framför mig, står mina första fotbollskor. Med dem gjordes inga mål, för skall sanningen fram var jag en oerhört obegåvad fotbollsspelare, och den gnutta begåvning jag hade framstod verkligen inte framför mål. Bakom dem, står en nalle med Manchester United tröja på sig, på den tiden då Sir Alex Ferguson fortfarande var ledare, Wayne Rooney den bästa spelaren, och klubbens storlek bara kunde jämföras med påvens. Tät intill dem, precis på den svarta hyllans kant, står – inte hänger – en tavla jag fick som present av skolan för att ha överlevt grundskoleåren. En tavla där mitt namn står i mitten, där en massa ord som ”fotboll”, ”drömtorp”, ”skrivbent”, med flera, redogör för mina intressen som femtonåring.

Sovrummet är i stort sett ljust. Den vita väggen tindrar fint mot ljuset från det stora fönstret rakt fram då man öppnar dörren. De gamla tavlorna, vars målning detaljerar landskap långt bortom Sveriges gränser, glider med solens ljus likt sjöarna de avbildar.

Men det finns en mörk plats i rummet. Där endast tankar, reflektioner, får plats. I hörnet, bortom sängen, står samma fåtölj som troligen skulle fallit isär skulle den forna Amerikanska presidenten William Howard Taft få för sig att använda den (Han fastnade ju trots allt i ett badkar). Där sitter jag nu, precis som alltid, huvudet fullt av tankar.

Klockan är över tio, inombords växer vetskapen att jag har en lång dag fylld med ärande imorgon, plus en bok jag väldigt gärna börjar på. Egentligen, borde jag krypa in under täcket i samma säng jag haft sedan barnsben, stänga ögonen, ta i hand med John Blund, och låta denna dag passera revyn likt så många förre den. Likväl finner jag det svårt, då Bruce fortfarande sjunger om tider som inte längre finns, händelser man aldrig igen kommer uppleva.

Frågan poppade upp i mitt huvud, då jag läste Katherine-teorin av John Green, som förövrigt är en fantastisk bok som jag säkerligen kommer skriva mer om vid ett annat tillfälle. Frågan, dock, vars kraft denna tisdagskväll hindrar mig från att sova, löpte gällande vad skrivandet egentligen betyder för mig. Vad är skrivandet, för någon som alltid läst, och alltid skrivit, oavsett mål?

Ty så är det, vilken bana livet än tagit, har jag alltid, eller nästan alltid, valt litteraturens sköna kraft. Och gällande läsandet, finner jag alla svaren jag inte finner med skrivandet. För jag vet, varför jag läser. Att läsa, är att leva. Att fullständigt försvinna in i en värld av kunskap, av lärdom, stundtals inom det skönlitterära, eller det som faktiskt skett. Själva akten, väljandet av en bok, likt hur en dansör tar sin partners hand i en vals, är för mig en sådan genuin och utomordentlig del av det mänskliga.

Men om läsandet, för mig, är en självklarhet, vad är då skrivandet? Enligt mig, en mycket svårare sak att förklara. Man kan alltid berätta för folk att man läser, ty ingen ser väl snett på sådant. På en samhällsmässig nivå är det ändå fortfarande någorlunda normaliserat att läsa en bok. (Oavsett vad sociala medier och streaming och det eventuella slutet vi alla står inför, har att säga om saken”. Svårare är det, att förklara för någon varför man skriver.

Under alla gymnasieåren, bar jag runt på en dator som skolan försett oss med. De andra i klassen måste trott att jag jämnt låg långt bakom med studierna, ty varför annars skulle jag konstant ha ett dokument uppe? Det var inte förens en tjej, som jag aldrig annars talade med och hade väldigt få lektioner tillsammans med, gick förbi min dator och anmärkte på hur många ord och många sidor det innehöll, som jag faktiskt förklarade vad jag sysslade med. Nu skall det sägas att en sjuttonårig Linus inte gav en bra förklaring, eller ens försökte detaljera för vad han gjorde på ett sätt som tjejen kanske hade förstått, men ändå, detta var början. På sätt och vis, ty det skulle fortfarande ta riktigt lång tid innan jag faktiskt yttrade något mer om texterna.

Skrivandet på gymnasiet, blev vad det i stort sätt alltid varit – kanske bara i tydligare form – ett sätt att finna svar på livets omöjliga frågor. Ty speciellt under den senare tonåren, stod jag, likt många andra i min ålder, framför en barriär, en mur, ett berg större än Mount Everest och farligare än K2, av frågor. Borde jag hänga med ut och dricka? Borde jag strunta i denna uppgiften som ingen annan gör och läraren antagligen kommer skrota? Borde jag fråga ut den där fina tjejen jag pratat med en halv gång vid matsalskön (hon sade hej, men menade egentligen att hälsa på någon bakom mig). Är det dumt att gå i flanellskjorta då alla går i hoodies? Ser mina byxor, som rikemansbarnen sade: ”fattiga”, ut?

Frågorna, för mig som för många före min tid, och många efter mig, var många. Och svaren, fann jag inte via samtal med mentorn, eller någon lärare. Inte ens sjuksköterskan eller rektorn, eller mattanten eller gubben som fixade elen utanför skolan kunde hjälpa mig att hitta rätt svar. Det enda som hjälpte, var skrivandet.

Jag skrev och skrev. Inte om mig själv, utan en dum – riktigt dum, tro mig när jag skriver det – sci-fy berättelse som var halva delen Star Wars, halva Sagan om ringen (sistnämnda läste jag under tiden, så kan varit därför). Den var historiskt dålig, och skulle säkerligen få många att skratta upp alla sin ondska, skulle den någonsin nå offentligheten.

På tre år, skrev jag trehundra sidor. Efter gymnasiet, då vuxenlivet hunnit ikapp, när uppvaknandet ur den tonårsrelaterade dvala jag var försatt i skedde, har jag skrivit över fyrahundra genom tre olika böcker. Men kanske handlade det inte om mängden sidor, eller antalet tecken som Word så generöst låter en checka när man än vill. Kanske, nästan garanterat, handlade det om att känna sig ensam och borta, i en värld jag inte förstod. Därav, skrevs Pax et Libertas, eller Fred och Frihet, för alla er som inte studerar Latin. Därav, klottrade en rädd, vilsen kille, ned en helt ny värld, där han kunde leva utan några som helst frågor, utöver de han själv skrev in i berättelsen.

På gatorna i den lilla by där skolan låg, var jag mer vilsen än en turist i New York, men mellan dokumentets rader, var jag som Robert DiNiro i en gansterfilm regisserad av Martin Scorsese. Om jag höll mig undan från folk i verkligheten – även de jag tyckte väldigt mycket om – höll jag karaktärerna väldigt nära hjärtat. Att skriva, blev som en flyktväg, en sista passage, då den riktiga världen inte längre kändes lika självklar som i barnsben.

En liknande sak skedde sedan när gymnasietiden var över. Ty lika mycket som jag hade önskat att kunna skriva ett ”Perks of being a wallflower” slut på min tonårstid, som redogör för några jobbiga år och att allt nu var bra, fungerade verkligheten inte riktigt så. Ty likt Holden Caufiled i ”Räddaren i nöden”, såg jag mig åter omkring på gator utan namn. Runt folk jag inte kände, i en vuxenvärld som barnvärlden inte förberett mig inför. Då jag hoppade mellan att bo i den lilla by jag spenderat stora delar av mitt liv i, och den större staden bara tre mil bort, pendlade jag mellan vad jag egentligen skulle tro om den stora omvärlden. Vad fanns, där inget funnits? Vem stod, där ingen stått på flera år? Hemkomsten till byn efter ett år av fattar-jag-fattar-jag-inte i staden, fick mig att återvända till den eviga fåtöljen och det kanske ännu evigare mörkret ovanför en datorskärm.

Hur skulle jag tackla vuxenvärlden? Vilken ingång stod öppen, då alla dörrar sedan länge stängts? Vad gör man, då alla jobben kräver hundra år i skolan och femtio års erfarenhet? Vem kan rädda en, då man vägrar lyssna på någon, vägrar ta hjälp då folk räcker ut händer, blott ignorerar tydliga tecken på depression som funnits där sedan tonåren?

Min räddning, blev skrivandet. Återigen, genom eld och vatten, genom vått och tort, genom raseri och sorg, möttes jag i den kalla vinternatten av ett tomt dokument, och en dålig, nästan kass, lampa. Med desperationen i lungorna, en svårighet att andas, en tunghet över bröstkorgen som aldrig verkade släppa, skrev jag titeln. Med sju ord, en kylig, mörk decembernatt då marken och himlen blev ett utanför mitt sovrumsfönster, ändrades mitt liv för alltid. Och så här två år senare, hittade jag svaren på frågorna kring varför i hela världen jag skrev. De sju orden, blev slutligen:

”En regnig dans genom en tyst stad”