Klockan är återigen tio på kvällen, och jag sitter återigen vid datorn i det mörkaste hörnet i min lägenhet, efter att återigen inte lyckats somna.

Huvudet spinner likt en motor i en gammal 720, från start till hundra kilometer i timmen, ned för frågornas motorbana, mot frågornas bensinmackar där bensinen, alltså svaren, tagit slut. Ena sekunden tänker jag på att faktiskt försöka få igen några timmars sömn. Välbehövligt då jag allt för ofta somnar vi ett på natten, och vaknar vid fem på morgonen. Klarvaken, redo för dagens intensiva löpning.

Andra sekunden börjar jag tänka på filmen jag nyss såg; vad dess meningar är, vad den betyder, hur otroligt välfilmad den här, hur sanslöst bra Ethan Hawke var. ”Boyhood”, är en sagolik film som alla borde se om de får chansen. Med grymt skådespel, imponerande filmografi, och allra mest spektakulärt är väl faktumet att den spelades in under fjorton år.

Likväl är det mest slående med den filmen, enligt mig, hur den inte känns som en film alls. De flesta nittio till hundratjugo minuter långa filmer brukar vara indelade i tre partier. ”Unforgiven”, av Clint Eastwood är en av mina absolut favoritfilmer genom alla tider, och den film jag skulle vilja påstå visualiserar denna tre-stegs-indelning allra bäst. Från starten där Clint och Morgan Freeman rider mot byn där de hoppas finna männen med priset på sina huvud, till mitten där de stöter på problem, till slutet där Clint slutligen gör upp med Gene Hackmans karaktär. Boyhood är inte en sådan film, utan som Mason själv säger i slutet av filmen: ”It´s just these… moments”. Den har inte direkt en klar början, mitten, och slut. Inga super intensiva scener vars huvudsakliga uppgift är att skapa rabalder online. Utan den handlar om alla ”moments” i Masons liv: alla soluppgångar, och nedgångar.

Medan hjärnan fortfarande for ned för motorvägen, i desperat behov av svaren de gamla lovade skulle finnas vid macken, slår en annan tanke ned bränslemätaren ännu längre ned mot röd markering. Ty jag står återigen inför en tanke som hemsökt mig under flera år, nämligen den om det-vi-kallar-lycka.

Det är fredagskväll. En kväll de allra flesta av mina likgamla spenderar antingen ute på stan, eller på något hemmakväll – antagligen med en flaska alkohol i handen, eller ett kärleksintresse vid sin sida. Själv spenderar jag fredagen som jag i stort sett alltid gjort: en film, en bok, eller varför inte båda två? Kvällen är ju ändå som de flesta säger, fortfarande ung.

Det hela slår mig som en väldigt intressant sak, och något jag själv inte begriper mig på. Ty om jag skulle förklara hur jag spenderar en helg, i min ensamhet med bara Tv:ns ljus eller bokens ord som sällskap, till någon annan, skulle de nog tycka synd om mig. Som om livet sedan länge sprungit ifrån mig, som om alla andra bilar lämnat kvar mig på den ensamma, kalla, tysta motorvägen.
De flesta finner lycka i utelivet. Att leva tusen kilometer i timmen, att konstant verka för sin egensak, ty gör alla andra det, så måste det väl vara så att riktig, sann lycka, är just det?

Klockan har nästan hunnit bli elva, och jag sitter fortfarande vid datorn och stirrar mig blind på svaren som inte finns där. I ett tidigare inlägg redogjorde jag för att genom skrivningen finna svar på alla frågor som min hjärna konstant lägger upp på ett silverfat – helst sent på natten när man bara vill sova. Nu vilar jag mig återigen vid den åsikten, ty genom texten, genom att artikulera (eller i alla fall försöka) mina frågor via de hundra meningarna och de tusen orden, finner jag svar som duger för stunden. Ty vissa frågor finns det bara inte svar för, åtminstone inte sådana som räcker, inte sådana som håller.
Men kanske är vi människor sådana, att vi aldrig nöjer oss med ett svar på livets alla frågor. Bilen, hjärnan, kanske inte går på bensin som en gammal 720, men man kan under tiden få ihop tillräckligt med bränsle för att orka fortsätta in i natten. Även om bränslemätaren börjar nå rödmarkeringen.

Lycka för de flesta kanske inte är att se en experimental film från 2014, De flesta kanske skulle stängt av ”The sting” med Paul Newman och Robert Redford efter första eller andra scenen. De flesta skulle inte läsa om den politiska utvecklingen i Indonesen, skrivit av den förra Amerikanska presidenten Barack Obama. Likväl antar jag att svaret på frågan om lycka, och vad vi anser som ”riktig” lycka, är att vi alla motar den på olika sätt. För vissa är det världens bästa känsla när ”den där tian” (andras ord inte mina) äntligen ger efter för en ute på klubben, efter en hel natts snack. Vissa skulle ge sin egna mor för ett eller två eller tjugo glas till, ute på stans största lir.

Vissas bilar stannar på macken vid den tomma, övergivna, självservice macken, och finner alla svaren. De kommer inte räcka för alltid, men i timmarna innan solen åter stiger på den gråa, molniga himlen, och världen uppenbarligen inte är lika dyster som vid natten, räcker de långt och väl.