Nu när vi närmar oss realsen för En regnig dans genom en tyst stad, och det med stormsteg skall sägas, så tänkte jag ta stunden i ära att förklara vart de eventuella pengar från de eventuella bokförsäljningarna kommer gå till.

Anledningen till att jag känner ett behov av att dela med mig av sådan information, är för att utgivningen av En regnig dans för mig är väldigt speciell. Aldrig i hela mitt liv fanns det på kartan att jag, med stor hjälp från ett förlag skall sägas, skulle ge ut en bok. Visst har jag alltid skrivit, och intresset har funnits för skönlitteratur enda sedan barnsben, men att gå från det stadiet, till att faktiskt ge ut en riktig bok, är en annan femma.

Därav vill jag förklara, att jag aldrig övervägde att skicka in manuset för egen vinning. En regnig dans, och egentligen alla verk jag skriver, skriver jag för mig själv. Att skriva är enligt mig en otroligt personlig resa man gör inom sig själv. Man letar efter svar, åtminstone gör jag det i skrivandet. Svar som inte finns att tillgå i den övriga världen. Varför valde jag att skicka in boken till ett förlag? Bordet egentligen inte det ta bort från det personliga?

Jag valde att gå emot min egen princip, i hopp om att boken skulle kunna bli personlig för så mycket mer folk än bara mig själv. Förhoppningen, då jag tittade igenom boken en sista gång innan jag skickade in den till förlaget, var att någon, vem som helst, kunde ta med sig något från boken. Oavsett vad den känslan är, eller den tanken, eller någonting alls: bara det var något. En regnig dans är för mig en väldigt intim berättelse om ungdomar från fel sida rälsen, som försöker överleva i en värld där vänskap är deras starkaste hjälp. Den handlar om Hops brutala kamp med sitt förflutna, och den fasaden han konstant känner ett behov av att sätta på sig likt en mask. Om Jimmys krigande mot macho kulturen som hotar att förstöra allt han överhuvudtaget lever för. Om Caps fight med sig själv, om Gills försök att verka mänsklig inför de som ser honom som en brottslig, och Triögds försök att hålla ihop ett sjunkande skepp som måste segla.

Kort och gott, handlar den om ungdomars svårigheter i den värld vi alla lever i. Och under tiden jag skrev den, kunde jag inte undgå att tänka på vännerna jag hade som liten. Inte för att några av karaktärerna är ens inspirerade av dem, ty de är fiktiva, men det fick mig ändå att tänka. Tankarna kröp mot hur illa många har det i dagens samhälle, hur tufft det är att leva, hur mörkt allt verkar innan gryningen. När jag tittar ut genom mitt vardagsrumsfönster, denna kyliga, kyliga natt i mitten av Februari, ser jag bara mörker. Några enstaka hus har sina lampor tända, och lyktstolparna skiner som vanligt, men är det riktigt ljus? Vart är folket, vart är livet, vart, vart, vart, är ljuset som vi människor behöver för att överleva?

Många tankar går onekligen till det hemska som skedde i Örebro, vars brutalitet jag inte klarar av att riktigt tänka på. Sedan går det till alla barn, alla ungdomar, vars liv fullständigt hoppat av banan, vars hjärtan inte längre pumpar, vars själar gäng ledarna håller hårt i. Det är lätt att tappa modet inför den värld vi lever i, det samhället vi lever i, den fullskaliga hopplösa tiden vi verkar leva i.

Men det finns hopp. Någonstans finns det folk som desperat försöker lösa de problem vi alla står inför. Sådana som ser bortom mörkret, som ser en horisont där solen kommer gå upp, i stället för att gå ned. Där glaset är halvfullt, inte halvtomt, där Sverige som nation återigen kan resa sig bland dessa ruiner och alla sår som aldrig lär försvinna, men inom tid kan läka.
Någonstans finns det hopp, om vi vågar hoppas, på hopp.

Tankarna går från Örebro, men går aldrig riktigt därifrån, till den organiserade gängkriminaliteten, till mina barndomsvänner på Fajans. En del av En regnig dans är dedikerad till just dem. Vars ansikten jag bara ser i mina drömmar, vars oskyldiga anleten fortfarande tindrar i lyktstolparnas eviga ljus. Jag började tänka, på min ena kompis, som grät utanför mitt hus, efter att hans pappa varit full och arg och skrikit de hemskaste saker någon kan höra. Min kompis var en vuxen man vid tretton års ålder.

Därför tänkte jag inte bara dedicera En regnig dans genom en tyst stad till mina två närmaste vänner, som hjälpt mig otroligt mycket under många fina år. Utan också till de jag aldrig mer kommer få se, men vars ansikten och namn kommer finnas med mig för alltid.

Så, med allt det sagt, vart går de eventuella pengar som jag eventuellt kan tjäna från boken? Till två i mitt anseende väldigt viktiga välgörenheter. Hälften går till BRIS, hälften till Barncancerfonden.